Hem
Historia
Kulturellt
Levande rollspel
Datorer & Internet
Vad är The Yard?
Redaktionen
Kontakt
Länkar
|
 |
|
|
 |
20 juni 2013
Namnsdag:
Linda
|
 |
|
|
| Motvilja |
 |
 |
| Av Olle Johansson |
| Mörkret ligger tungt över denna dystra natt, det känns som om det borde vara ljusare så här års. Ensamheten känns nästan total när jag går längs de folktomma gatorna, jag ser endast några skygga skuggor skynda förbi på avstånd. Jag skyndar på med stela steg mot mitt mål, ändå känns det som om jag aldrig kommer komma fram, mitt mål känns väldigt avlägset. Jag börjar känna mig väldigt liten och husen omkring mig allt större, som om hela världen är emot mig och avståndet till mitt mål verkar öka. Jag vill inte komma fram och ändå måste jag, det känns hopplöst, jag vill verkligen inte men jag är tvungen. Trots de långa förberedelserna börjar det kännas som om jag inte vill att det ska vara slut, jag skulle vilja skjuta det på framtiden. Men det är för sent, jag måste komma fram till mitt mål, det bara är så. Hade jag fått bestämma själv hade det aldrig blivit av, men samhället tvingar mig och jag klarar inte av att sätta emot. Överheten överväldigar mig och jag ger med mig, för att förhoppningsvis få min vilja igenom någon annan gång. Det är fler som går åt samma håll som mig, jag är inte ensam, ändå känns det som det. Vi är på väg mot samma mål, men det känns som om avståndet mellan oss är oöverkomligt. Det verkar vara mörkare nu när jag kommit närmare mitt mål, mina steg känns tyngre. Plötsligt kommer någon gående i motsatt riktning. Våra blickar möts i bistert samförstånd, och jag känner mig underlägsen. Det är bäst att jag skyndar vidare, målet börjar närma sig nu. Fler och fler börjar sluta upp och vi är flera som går i dyster tystnad, uppenbarligen mot samma mål. En stor och dyster byggnad tornar upp sig framför mig, vi tycks alla vara på väg mot samma plats. Mina darrande händer öppnar den lilla luckan och lämnar av det jag kommit hela denna väg för. Med snabba steg lämnar jag byggnaden och fortsätter tillbaka. Jag möter flera personer på vägen och jag känner mig bättre till mods, det känns inte så ensamt längre. Vägen verkar mycket kortare nu, jag börjar redan nå mitt hem. Det verkar som om det redan har börjat ljusna, det är verkligen inte mörkt länge så här års. När jag kommit hem börjar jag tänka på om det räcker, om jag har gjort tillräckligt. Jag hoppas jag kommer klara mig det kommande året, men kanske kommer det behövas något mer. Jag känner mig lättad ändå, nu är det äntligen avklarat. |
| [Tillbaka till listan] |
|
|
|
|
 |
 |
|
