Han var tvungen att hitta tillbaka till den platsen. I byn där han klec ac stannade han enbart för att skaffa det nödvändigaste, mat, tändstickor och ett pussel. Därefter begav han sig raskt ut i skogen för att söka upp sjön som han hade sett från tåget. När han, sent den kvällen, äntligen hade stannat för att vila gjorde han upp en eld. En röst frågade plötsligt om den fick värma sig vid elden. Överraskad svarade han: "Visst, det går bra, bara du inte äter upp mitt pussel." Det mullvadsliknande djur som klev frm till elden svarade: "Å nej, jag har inte tid, jag måste rädda skogen från de onda."

Nästa morgon klev han upp i den guldskimrande gryningen och åt vad skogen kunde ge honom, han hade glömt att köpa frukostflingot. Medan solen gick upp och sken så det gnistrade som diamanter i morgondaggen vandrade han vidare på sin färd. Asparnas gröna löv prasslade för vinden, som blåste i den djupa skogen. När han hade stannat för att dricka vatten ur den klara, porlande bäcken, såg han tre björnar som gick längs bäcken. De småpratade om oväsentliga saker, som att de skulle äta upp sin gröt när de kom hem.

Riddaren hade inte lång tid på sig om han skulle hinna till draken innan det var försent. Han klev upp på sin häst och red ut från slottet, med hästens hovar trummande mot ekplankorna i fällbron.

De mossbeväxta trädens grenar hängde över honom likt döda människors förvisade själar som sträcker sig efter levande människor för att få komma tillbaka till livet. Medan han gick på stigen kom det en liten flicka gående. Hon höll en korg i handen och hade en röd luva på huvudet. "Jag är på väg till farfar med hembränt och cigarrer," trallade flickan glatt, sen hoppade hon vidare längs stigen.

Hästen gnäggade när riddaren drog i tömmarna för att stanna. Han såg färska spår efter björnar, och en man som har stått i leran vid bäcken. Han manar på hästen och galopperar därifrån trots att hästens svettiga kropp och trötta hållning tydde på att den behövde mer vila och vatten än det lilla den fått.

Trädens svagt blåskimrande bark och rosa löv förvissade mannen att jan närmade sig kvinnan han sett vid sjön.

När riddaren äntligne såg mannen vågade han låta hästen sakta ner till trav.

Mannen hörde klapprande hovar bakom sig och vände sig om. En man i rustning kom ridande mot honom på en ståtlig brun häst. "Var hälsad!" ropade riddaren och fortsatte förbi mannen.

Han fick en oförklarig känsla att han var tvungen att hinna till draken före riddaren, så han klev av stigen och trängde sig in genom skogens undervegetation.

Med en duns slog riddaren ner i marken då hästen trampade i en kaninhåla. Därefter blev han tvungen att gå då hästen hade skadat foten.

Mannen trängde sig ut genom den pulserande skogen och kom ut på en böljande blomsteräng. Trots att det var vindstilla så svajade blåklockor, hyacinter och andra blommor. Han insåg att han hade bråttom, och därför sprang han över ängen fram till sjön.

Kvinnan låg i gräset, nedanför en kulle, och sov när mannen kom fram med sitt hjärta bultande som en smed hamrar på sitt städ. Kvinnan vaknade när hn hämtade andan, och såg på honom med undran i blicken. Hon satte sig upp och frågade honom vad han gjorde där. "Jag såg dig flyga med draken, och kände att jag var tvungen att se den från nära håll." svarade han. "Har du sett mycket konstiga saker på vägen hit?" undrade hon. "Om man kan kalla talande djur undrliga så kan man nog säga att det har hänt en del mysko saker." svarade han. När han tänkte fråga vart draken hade tagit vägen såg han hur kullen reste på sig och visade sig vara en drake med rykande näsborrar och stora vingar. Dess kropp var täckt med blågröna fjäll och dess ögon lyste lika gult som solen mitt på en varm sommardag. "Välkommen till våran dal" sa draken med en mörk röst.

Draken gav honom en amulett av guld med ett drakhuvud på framsidan. Den hade rubiner till näsborrar och diamanter till ögon. Kvinnan berättade för honom om varför den här dalen var annorlunda, och när mannen insisterade på att få berätta för omvärlden om dem blev draken ursinnig och sprutade eld på honom så att köttet på hans kropp brändes och hans kläder brann upp. Riddaren, som hade smugit över ängen, såg detta och rusade fram och knuffade mannen i sjön. Lågorna släcktes och riddaren drog upp honom igen.

När riddaren och mannen var tillbaka i byn återfick han sitt medvetande efter att ha blivit buren hela vägen från skön. Med hjälp av den magiska drakamuletten tillfrisknade mannen snabbt och kunde kliva på tåget redan efter tre dagar. När han hade åkt i ett dygn och såg ut över landskapet såg han plötsligt något så hemskt och ont att han drog i nödbromsen och begav sig iväg för att stoppa det.