Bladen på träd och buskar skimrade i orange och rött, och marken var belagd av löv i olika nyanser av rött och orange. Träden var delvis kala, och vinden blåste denna tidiga hösteftermiddag. En vit Volvo 940 körde snabbt längs biblioteksgatan ner till badhusparken där Herbert av någon icke fundamental anledning stod och läste tidtabellerna för Thomeé. Kajen som han stod på var gjord av trä som hade åldrats av tidens skoningslösa hand. Herbert vände sig om för att se på bilen, som delvis på grund av att att Volvo inte slagits ihop med Renault, såg ut som en Volvo. Det enda ovanliga med denna Volvo förutom att den inte hade nummerplåtar, var att en man stack ut genom fönstret till midjan, och han hade en helautomatisk Uzi i händerna. Det tog Herbert ett par sekunder att inse detta, och när han gjorde detta så kastade han sig genast ner på marken.

Mannen med Uzin började skjuta vilt omkring sig för att komma till hans mål inne på parkeringen, som Herbert inte kunde se eftersom hans sikt var skymd av några buskar. Bilen sladdade runt och började vända tillbaka upp mot stan samtidigt som någon skrek. En barnvagn med ett gråtande barn stod i vägen för bilen, och Herbert gjorde det som varje hjälte inte skulle ha gjort. Han blundade och låg kvar på marken. Han hörde hur bilen körde på barnvagnen, och en svart man sprang fram till honom med ett barn i famnen.

Den svarta mannen som för övrigt och utan rimlig anledning hette Siewert, tog Herbert i armen och släpade iväg honom över vägen som en påse Estrella jordnötter, (vilket faktiskt inte ä r en dålig beskrivning på Herbert). Den asfalterade vägen, som hade grånat efter all utslitning den gått igenom, skrapade sönder en del av Herberts jeans och hans bruna mockajacka.

- Släpp mig din miserabla klyktattare, ylade Herbert, men mannen lyssnade inte till detta eftersom mannen varken tillhörde sundsvallarna, nollåttorna eller andra skattesmitare.

Halvvägs över järnvägskorsningen krockade Volvon med en polisbil som var på väg ner mot hamnen. Detta fick Herbert att börja fundera på hur mycket saker som egentligen kunde hände i Östersunds hamn en tidig hösteftermiddag. En kvinna som legat svimmad på marken vaknade, ställde sig upp och tog emot barnet som Siewert räckte fram samtidigt som hon tackade honom för att han räddat hennes barn. Därefter gick hon därifrån. Siewert började småspringa fram till den nerskjutna JRA-medlemmen, och såg efter om han levde. Den döende mannen låg mellan några sönderskjutna bilar på den asfalterade parkeringsplatsen. Siewert tog upp en liten mobiltelefon ur fickan och slog 90000.

- Skicka en ambulans till badhusparken, berättade han lugnt och la sedan på.

- Vad menas med allt det här egentligen, frågade Herbert surt.

- Du borde inte ha blivit indragen i det här men eftersom du är här så måste jag få bort dig härifrån så fort som möjligt, grymtade Siewert irriterat.

En helikopter flög in över den blågråa Storsjön som krusades av vågor. Någon ropade i en megafon från helikoptern och de två som satt i den krockade Volvon släpade sig ut och haltade iväg längs järnvägen. De började skjuta upp mot helikoptern som svängde iväg in över stan. De båda terroristerna sprang ner mot hamnen, tydligen för att stjäla en båt.

- Stanna kvar här, uppmanade Siewert, och sprang efter de båda svartklädda männen. (Herbert, som blivit intresserad av allt som hänt struntade i vad han sa och följde efter ändå. Siewert tog fram en Magnum .357 ur innerfickan på sin gråa rock, och siktade mot benen på männen. Han avfyrade två skott, men båda missade så de fortsatte att springa mot båtarna som låg längs kajen.

En motorcykel kom körande från västra station som bestod av en träbyggnad. Mannen på motorcykeln hade keps, svarta solglasögon och svart skinnjacka. Han hade ett avsågat hagelgevär i högerhanden, han siktade mot terroristerna, men de hann skjuta hans motorcykel som sladdade och gled iväg. Mannen rullade iväg och lyckades sätta sig upp och skjuta mot dem. En av terroristerna vrålade till och kastades till backen med ett stort blodigt sår i magen. Herbert som inte är så smart kunde inte riktigt fatta vad som hände utan han bara stod där och gapade, han lyckades inte förstå hur en terroristgrupp kunde ha hamnat i Östersund. En man kom fram till honom och försökte få honom att gå iväg, men han tyckte att han nog skulle kunna hjälpa till med vad det än var som hände, och han motade iväg mannen.

Han tog upp en halvstor sten som låg på backen och kastade den mot den terrorist som fortfarande stod upp. Stenen nådde dock inte sitt mål utan den träffade motorcyklisten i huvudet som då stönade och tappade sitt vapen samtidigt som han föll ihop på marken.

- O-o-ojdå, stammade Herbert när mannen föll ner på knä.

- Vad fan är det du håller på med din jävla idiot, röt Siewert.

Herbert var fortfarande alldeles förstummad, då han trodde att han hade stoppat polisen, eller vilka det nu var, att ta fast ett par terrorister.

- Sa jag inte åt dig att stanna kvar därborta va, frågade Siewert med en mycket hotfull röst.

- Jag, eh, det var... jag menar... alltså, var det enda Herbert kunde få fram.

- BRYT!! ropade någon, och Herbert vände sig om för att se vem det var.

Rösten tillhörde en man som satt i en skylift, och runt om honom stod det flera kameror, strålkastare, kablar och filmarbetare. Mannen i skyliften var uppenbarligen förbannad, och det tog ett tag för Herbert att förstå att det berodde på att han förstört en väldigt kostsam filminspelning.